Vaknar upp och går ut i hallen och hämtar lokalblaskan som alltid dimper ner i hallen varje torsdag!
Ser direkt nåt som får min uppmärksamhet. Återigen står det nåt om aset som dödade min systerdotter för 5 år sen
Som jag skrivit förr är han dömd och skulle avtjäna 5 år. Bara där skandal. 5 år för att beröva ett oskyldigt barn livet. Men okej han blev i alla fall dömd fanskapet.

Överklagade så klart det fanns ju liksom inget annat att vänta så det hela har verkligen dragit ut på tiden. Nu äntligen i mars i år skulle fanskapet in var det sagt. Men tror ni han dyker upp???
Nej självfallet inte. Han är fortfarande på fri fot och polisen säger idag att han med all säkerhet är utomlands och arbetar. Han är efterlyst av Interpol. Men vad hjälper det!!!
Han lever sitt förbannade jävla liv nånstans som om inget har hänt.
Det handlar inte om mitt eget barn men det skär i hjärtat på mig varje gång jag tänker på det. Kan bara inte glömma och skall inte glömma. Min systerdotter får inte glömmas. Hon har funnits och finns kvar i våra hjärtan för alltid. Att hennes egen pappa kan gå vidare som om inget har hänt överstiger mitt förstånd. Att en pappa kan villja sin lilla bebis så illa är obegripligt. Alldeles för stort för min hjärna att greppa

Jag vet att det är just att aset åker in tar sitt straff som min syster behöver. Den sista pusselbiten för nåt som liknar frid och kunna gå vidare. Inte ens det kan han ge henne. Han tog allt från henne och nu står hon med sorg saknad och saknar bitar för att verkligen kunna gå vidare från detta hemska.

Nej jag blev bara på dåligt humör när jag slår upp tidningen och läser om aset!!!!

0 Om du gillar detta så klicka här

Share/Bookmark

Alltid något eller hur?
Just nu är jag bra less på att vara mamma. Julia har ett av sin sedvanliga anfall. Och denna gången för att lillasyster fick lägg i tabletten i diskmaskinen och inte hon *SUCK*
Minsta sak utlöser ”the madness” i henne. Och dessa skrik som följer gör mig galen Och ju mer jag försöker prata med henne ju mer skriker. Ond cirkel så jag väljer att lämna henne skrikandes och låta henne lugna ner sig. Men då blir hon arg för det istället och anser att jag inte bryr mig om henne. Snacka om moment 22. Man gör fel vad man än gör och det känns helt ärligt hopplöst vissa dagar.
Jag vet att hon har sina problem och oftast tar jag hänsyn till det. Men man är inte mer än människa själv och mina gränser är inte ändlösa.

Nåja med en gnutta tur var detta det enda som kommer idag i alla fall. Nu har hon lugnat sig och sitter snällt i soffan och snyftar lite. Men hon vill helt enkelt inte prata med mig så jag låter henne vara. Låter henne komma till mig när hon är redo för det.

Ja det blev gnäll när jag väl uppdaterade lite här Men dagen har bara börjat så jag är hoppfull om en bra dag trots allt. Och det är ju fredag i morgon så det är något att hurra för eller hur?
Hoppas ni får en härlig torsdag där ute