GLAMOURMAMMAN

Alexandra som blivit ansiktet utåt för alla sjuka i vårt land har svarat politkerna i en egen artikel nu.
Jag beundrar henne som vågar sticka ut hakan på det viset. Men nu kommer alla men i mina tankar om detta.
Jag har själv samma problem som Alexandra. Skillnaden är att jag inte lyckats få en diagnos trots att jag kämpat i många år. Jag mår vissa dagar så dåligt i kroppen att jag knappt kommer ur sängen. Men jag biter ihop och går upp ändå för mina barn behöver sin mamma! Jag har jobbat mycket lokalvård. Har vissa dagar gått med tårar i ögonen för att jag har så ont. Då tar jag mig en stark värktablett och städar vidare.
Jag vill inte gå hemma hela livet och plocka sjukpenning.
Alexandra verkar ju ha diagnosen men gör inget mer sen. Det finns massor av hjälp att få om man bara vill. Jag vet att man genom AF kan hjälp till jobb som passar. Jobb där det är okej tex att ringa in sig sjuk om man har en sån där dag då man bara inte kommer upp ur sängen pga värk osv..

Jag förstår hur jobbigt det är att vara sjuk. Jag vet för jag själv är där. Har en bit kvar dock. Många läkarbesök osv. Men som sagt inte vill jag vara hemma resten av livet. Jag är mer än mamma och fru. Vill göra saker för mig själv också. Tjäna pengar så jag leva gott osv.. Så jag gör det jag kan för att det skall vara. Alltså sätter mig inte ner med armarna i kors och tycker att nej nu behöver jag inget göra för jag är sjuk. Ja man är sjuk. Ja man har ont och värken tar över vissa dagar inget att snacka om. Och det är endast därför jag personligen vill ha en diagnos. För att att jag rent psykiskt skall känna att det faktiskt är ok dem dagar jag bara inte orkar för att jag har för ont. Att jag inte måste när jag har så ont.
För det går i vågor med smärtan. Vissa dagar känner man sig på topp och har inga bekymmer i hela världen. Andra kommer man knappt ur sängen som sagt.

Så missförstå mig inte. Jag vill inte på nåt vis förringa Alexandras problem. Däremot ifrågasätter jag hennes egen inställning till det hela. ”Jag är sjuk och nu sätter jag mig bara och är sjuk” Det är känslan jag får av henne. Och det är egentligen inte hennes fel. Dem som bär ansvar verkar inte ha tagit det ansvaret att ge henne rätt hjälp. Det finns massor av hjälp som det inte verkar som Alexandra fått. Men å andra sidan svårt för mig att säga jag känner inte henne. Kan bara utgå från det hon säger själv. Men det känns lite slappt att inte vilja åka till psykologen tex. Ja visst kan vara långt att åka. Men vill man må bättre och göra nåt av sitt liv tar man sig dit man måste hur jobbigt det än kan vara anser jag.

Men oavsett så hejjar jag på henne! Hon är stark och det är inte många som vågar ta en så öppen debatt med våra politiker tyvärr. Fler av oss borde våga säga offentligt vad vi tycker.

Grunden till allt med debatten om Alexandra är ju att alla nya regler i sjukförsäkringen är bortom all kritik. Det är inte mening att människor som redan mår dåligt skall bli sparkade på. Att människor skall behöva förlora sina hem osv.. Någonstans har man tappat bort något mycket viktigt anser jag. Att alla människor har ett värde. Sjuk som frisk. Ung som gammal. Rik som fattig. Men i vårt land idag räknas endast dem med pengar och dem som är friska. Resten skiter vi liksom i i dagens samhälle. Och ingen tänker på att alla kan hamna i samma skit som dem fattiga eller dem sjuka.

Som jag sagt länge mer solidaritet oss medmänniskor emellan så löser vi många bekymmer i samhället. Det vågar jag sätt mycket på!!!

Och Alliansen skall skämmas för hur dem har behandlat folket. Och då pratar jag inte bara om sjukförsäkring!!!

Tags: Hmm?